Zackarias Rudin var en 'sörkörare' vilket innebar att han brukade köpa upp smör och skogsfågel på Fjällsjömarknaden, som han sedan reste med till Stockholm och sålde. Per Edvin Persson berättar här om denne person.

Den storväxte hårdvallsbonden Zakri (Rudin), som levde och verkade i Rudsjö i början av 1800-talet, brukade köpa upp smör och skogsfågel på Fjällsjömarknaden, som han sedan reste med till Stockholm och sålde. En Stockholmsresa på den tiden tog betydligt längre tid än i våra dagar. Marknaden hölls i början av December, och Zakri startade färden söderut efter marknadens slut, men det var nätt och jämt han kom ner till jul. Genom Hälsingland var det svårt både med logi och annat. Hälsingarna vore själva sörkörare, och sågo inte konkurrensen med blida ögon. Stockholmsfararna kommo fram iallafall och det var en rätt stor karavan, som så småningom invaderade den kungliga huvudstaden.

Försäljningen skedde på Hötorget. Skogsfågel, som på marknaden uppköpts för 12 skilling, kunde under gynnsamma år betinga ett utförsäljningspris av upp till en och en halv riksdaler banco. För smörförsäljningen rådde vissa bestämmelser. Detaljhandel fick inte förekomma, utan minsta klimp som utbjödes till försäljning skulle hålla halvpundet i vikt. Polis gick omkring och kontrollerade att föreskrifterna följdes, men nog bröts det ofta mot bestämmelserna. Det gick bättre att sälja smöret i småposter, och säljarna upptäckte att en sträng lagd under smörklimpen kunde avskilja ett stycke mer lämpat för försäljning.

En dag när Zakri på detta sätt uppdelat en klimp, stod plötsligt en bister polis framför honom och påpekade i väl valda ordalag faran och vådan av ett dylikt handlingssätt. Den senkomna vikingaättlingen kunde vara barsk och bitter även han och var situationen vuxen. Han svarade med att det fanns storbönder i Norrland, som han köpte hel- och halvpundsklimpar av, men att han också köpte produkterna av den fattiga torparens enda magra ko, som inte kunde producera mer än ett skålpund.

Sista stadsresan blev förlustbringande för Zakri. Ett ihållande regn gjorde att fågeln blev sur och förstörd. En dag kom order från vederbörande myndighet, att hela partiet skulle fraktas utom stadens hank och stör, en order som Zakris struntade i. Men följande dag kom polisen med nödig handräckning och vräkte bort hela lagret. Affärsmannen var givetvis missnöjd, men mest grämde det honom att han måste betala omkostnaderna för borttransporten.

Dyrbar gästgivarskjuts ansåg han sig inte ha råd att åka på hemresan. Han bestämde sig för att gå den långa vägen. Slädarna, tre stycken lämnade han kvar, men järnstängerna bröt han loss, och med dessa på sin breda rygg, anträdde han sin långa resa mot Norrlands skogar. Han kom hem först vid såningstid. Då hade han gått till fots hela vägen från Stockholm till Rudsjö, med en börda bestående av sex tunga slädmedar.

Se, det var en riktig stålfarfar, det!

Per Edvin Persson

Fjällsjökrönikan 1954