Många av de häxprocesser som hölls under senare delen av 1600-talet startades av små barns fantasi. Små barn som märkte att om de beskyllde olika personer för trolldom så blev de omgivningens "medelpunkten". För första gången brydde sig de vuxna om vad de sa, och de blev "betydelsefulla". När de väl börjat berätta så var det dessutom svårt att sluta, och erkänna att allt bara varit fantasier. Det fanns bara en väg, framåt. Och lögnen blev större och större, och blandade in fler och fler personer.

Så startade även den häxprocess som hölls 1662 och där den 11-åriga Olof Ingelsson från Backe beskyllde en massa folk för att ha varit med honom i Blåkulla. Bland annat anklagades Olofs egen mor, Karin Persdotter. Här kan ni se en grafik på hur vi är släkt med Karin Persdotter.

Men värst var det nog för Cristoffer Perssons piga Sara Persdotter, som beskylldes vara den som tagit med Olof till Blåkulla, men som också var anklagad för trolleri av grannen Peder Eriksson (som dessutom misshandlat henne svårt). Inte blev sakerna bättre av att vissa vittnen dessutom intygade att Saras mor och mormor också höll på med trolleri.

Inledning

Det hela började med att den elva-åriga Olof Ingelsson blev ovän med pigan Karin Persdotter i Helgum. Olof kom ifrån Backe men bodde för tillfället i Helgum, där han studerade hos pästen Eric Eliae.

En gång när Olof diskuterade med pigan Karin hotade han henne med att "göra hennes hand krokig" med trolldom. Detta skulle han ha lärt sig av pigan Sara Persdotter hemma i Fjällsjö.

Prästen Eric blev då intresserad och frågade Olof närmare om dessa "trollkonster". Olof "erkände" då att han både lärt sig att trolla samt varit i Blåkulla. "Låt se din konst, rid åstad" sade Eric, på vilket Olof lovade att göra detta nästa dag.

När Eric dagen efter åter frågade Olof om han kunde visa hur han red till Blåkulla, började Olof gråta. Han fick sedan "smaka på riset" för sitt sätt att prata.

Vid närmare förhör höll sig dock Olof vid sitt påstående att han varit i Blåkulla. Saken kom därför att hamna i tinget i Nordanåker den 26/6 1662.

Vittnesmålet

Tre år tidigare (1659) hade man sänt Olof till Christoffer Persson i Näset, Fjällsjö för att lära sig läsa.

Den sommaren hade då, enligt Olof, pigan Sara Persdotter tagit honom med sig till Blåkulla för första gången. Senare sade Olof att denna första resa egentligen skett på våren, när boskapen började gå ute. Olof skulle ha ridit dit på en vit get som tillhörde Christoffer. Vad pigan Sara ridit på visste han inte, inte heller hur länge de varit där.

Andra gången Olof hade åkt till Blåkulla var det också pigan Sara som hade hämtat honom, denna gång hos Stor-Per i Näset. Olof hade denna gång rest på Pers gråa get, medans Sara red på hans bruna häst. De flög iväg medans alla andra sov.

I Blåkulla fanns det en gård och de var inne i en stuga, där det var vackert. "Stugan var klädd med väggbonad, och folket satt till bords, kvinnfolken på bänkar och manfolken på säten" sade Olof. Pigan Sara och andra personer drack ur en silverkanna. Husbonden i stugan var gammal och hade grå jacka, medans tjänarna hade svarta kläder på sig.

Väl där inne såg Olof en massa bekanta sitta runt bordet. Bl.a. såg han sin egen mor Karin Persdotter, men också sin syster Brita, Johan Persson i Ovanmo med hustru, Eric Ingelsson i Krånge samt många andra.

Olof påstod också att den gråa get han ridit till Blåkulla blev lika stor som den bruna häst som Sara red. Vägen de red var helt slät eftersom den inte följde jorden. Olof rättade sig också angående ägaren till den bruna hästen. Det var egentligen Christoffers häst, inte Stor-Pers, som han först påstått.

Försvaret

Den huvudanklagade, Sara Persdotter, nekade hårt till anklagelserna. Hon hade aldrig talat med Olof om trollkonst. Än mindre tagit med honom till Blåkulla, eller varit där själv.

Johan Perssons hustru Elisabet från Ovanmo kallades till rätten, men nekade hårt till att ha något med trollkonster att göra. Hon hade också med sig ett intyg från kyrkoherden där han hedrade henne och bedyrade hennes goda namn. Olof erkände då att han såg Elisabet för första gången helt nyligt, hemma hos fadern. Elisabet hade varit där med maken Johan eftersom deras son gift sig med Olofs syster Brita.

Även om Olof erkänner att han inte sett Elisabet i Blåkulla, så vidhåller han att han sett maken Johan där. Johan är hemma sängliggandes, men intygas vara en förståndig och redlig karl.

Även Eric Ingelsson i Krånge nekar till anklagelserna om att ha varit i Blåkulla. Olof insisterar dock i att han sett Eric i Blåkulla. Han säger också att självaste "Fan" ville ha Olof i sin tjänst.

Modern Karin Persdotter, samt systern Brita, nekade givetvis också till anklagelserna. Dessutom menar de på att Olof omöjligt kan ha sett alla sina småsyskon i Blåkulla som han i början sagt. Det är nu Olof "erkänner" att han endast sett modern och systern Brita.

Nu förhörde man Olof separat, utan vittnen.Vem hade sagt honom att insistera på denna historia? Och vem hade lärt honom så grovt tal utan anledning? Olof svarade att han endast sade sanningen och därför inte kunde ändra sin historia, eftersom den var den sanna.

Nämnden

Frågan lämnades nu över till nämnden, som var de som bäst kände de anklagade personerna. Nämnden diskuterade inbördes och kungjorde sedan sin åsikt.

Sara Persdotter var även misstänkt av grannen Per Eriksson för trolleri. Denne Peder var ovän med Saras husbonde, Christoffer, och misstänkte att Sara gav honom olycka samtidigt som hon gav Christoffer god lycka. (I samma ting behandlades ett fall där Peder erkände sig ha misshandlat såväl pigan Sara som hennes husmor, Christoffers fru. Fallet underställdes Hovrätten).

Tydligen ansåg man sig veta att Sara på midsommarnätterna ej sov i fäbodarna med de andra pigorna, och att Peders boskap samma nätter "stått skälvande, blod gått både genom nosar, munnar och juver". Sara nekade till detta men de andra pigorna som skulle kunna vittna var inte med på tinget. Därför ansåg man att Saras fall ej kunde avgöras i detta ting, utan måste skjutas på.

Eftersom Olofs berättelse var långt ifrån "vattentät" med en massa motsägelser samt förändringar allteftersom ansåg man sig ej kunna fälla Olofs mor Karin, systern Brita eller Johan från Ovanmo med hustru. Dessa frikändes alltså medans ärendet remitterades till Kungliga hovrätten.

Eric Ingelsson i Krånge var dock ett annat fall, eftersom dennes grannar (Bengt och Jon Olofsson) i sitt vittnesmål intygat att Eric var beryktad för trolldom. Erics fall sköts upp för vidare rannsakning.

Hovrätten

I hovrättens dom avgjorde man att Olof skulle tvingas att lära sig "sina kristendomsstycken" väl, samt att han skulle lära sig vårda sitt tal om han vill undvika bli straffad för detta.

Förutom pigan Sara och Eric Ingelsson i Krånge, friades alla "Blåkulleresenärer". Dessutom dömdes Peder Ericsson för att ha misshandlat pigan Sara och dess husmor, Christoffers hustru).

Domkapitlet

Även vid Härnösands Domkapitels sammanträdande 8/12 1662 behandlades "häxprocessen". "Pojken Olof i Ramsilla, som hava beskyllt sin moder för trolldom och flera andra, skall Pastor och Saccellani nu tillhålla catechismo och frukta Gud, ära sina föräldrar och tala sanningen. Peder Ericsson i Näset skall för sitt brott stå kyrkostraf i vapenhuset tre söndagar, sedan böta till de fattiga tre marker och så vigas in i kyrkan efter sitt brotts sonande" - avgjorde man. Uppenbarligen såg man mycket allvarligt på de falska anklagelserna (med rätta, eftersom en fällande dom hade lett de anklagade till att brännas på bål).

Tinget 1664

Pigan Saras ärende avslutades på tinget 1664. Dessförinnan hade man behandlad ärendet i Resele ting också. Vid detta tillfälle hade två män från hennes hemort (Junsele-trakten?) vittnat. De sade sig aldrig hört talas om att Sara hållit på med trolldom innan. Däremot säger de att såväl Saras mor och mormor misstänkts hålla på med trolldom. Vid 1664 ting framkom inget nytt och rätten ansåg sig varken kunna fria eller fälla, och man beslutade att allt skulle ställas "under Guds dom".

Tinget 1666

1666 blev även Eric Ingelsson från Krånge helt frikänd från alla anklagelser om trolldom. Grannarna som vittnat mot Eric dömdes böta 40 riksdaler för sina falska anklagelser.

Kommentar

Alla anklagade undgick alltså att brännas på bål, vilket visar en för den tiden ovanligt stor fördomsfrihet hos såväl häradsrätten som hos prästen (eller kanske pojken Olof väckte denna tvivel p.g.a. sitt sätt att tala?).

Som jämförelse kan nämnas att några år efter denna process, inleddes en jättelik process i Torsåker i Ångermanland, vilken resulterade i att ett 70-tal kvinnor och barn brändes på bål, anklagade för häxeri (se länk här).