Patricia & Erica Forssén Alonso

 

AllTheWeb

RÖTTER
Länkar

»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Skriv till oss
Skriv gärna en rad i våran gästbok.

Eller skicka oss ett e-mail.

Nytt!!
Här kan du se vilka ändringar som gjorts på sidan. På så vis slipper du gå igenom hela sidan för att se om det finns nåt nytt.
Rioja viner
Ofta får pappa frågor från (svenska) vänner om vilket spanskt vin man skall köpa.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Mer Rioja-fakta
Förutom vilket år som ett vin kommer ifrån finns det en del andra saker som skulle kunna vara intressant att veta om viner. T.ex. vad betyder det där med Crianza, Reserva, Gran Reserva etc... Forts
 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bebyggelsesägner från Fjällsjö

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1949

Av E.J. Strömqvist

 


Sägner

Jag vill först säga något om Vängel. Denna by är så gammal att ingen vet hur den tillkommit. Man vet och förstår att de gamla förfäderna utsågo sina boplatser där det fanns vidsträckta jaktmarker, många och goda fiskevatten och betesland för boskap. Väl torde de ha fäst sig vid tillgång till odlingsjord, men icke valde de då alltid det bästa, utom i anseende till frostfrihet. Så var det i Vängel. Milsvida skogar, ty avstånd till närmaste by fågelvägen var 1 1/2 mil. Här var således vidsträckta jaktmarker och betesland, många och stora starrmyrar, och fiskevatten utom i Vängelälven, i Mörtsjön, Dragasjön. Regarnsjön, Sporrsjön, Onsjön, Mårdsjön, Grössjön och Ottringen jämte många större och mindre tjärnar. De hade god tillgång på vilt, fiske och fågelfångst, slåtter och röjningsland samt barkfångst och svedjeland. Även de gamla vängelborna svedjade, fast de sannolikt icke voro finnar, ty min övertygelse är att de första åborna härstammade från Ramsele.

Själva byn var anlagd ungefär en kilometer längre ner på norra sidan av Vängelälven, nedanför ett brant hällberg, mellan berget och älven. Mitt emot är belägen en c:a 1 1/4 kilometer lång ö, älvens huvudgren går söder om ön, och på andra sidan ligger byn Tjärnnäset, upptaget 1742 och 1764. Denna bys gamla åker var utmärkt lämplig åkerjord, frostfri, de gamle berättade att säden där aldrig frusit, och på den tid jag minns har kornet aldrig frusit där. Men utrymmer var ej stort, så att någon vidare utbredning kunde ej förekomma där. De gamla åborna flyttade därför c:a en kilometer uppefter älven till en plats mellan älven och ett litet hällberg. Platsen kallades Rompa, och kallas så än idag, berget heter Lillberget, stundom Rompaberget. Sedan flyttade man gårdarna längre mot väster, invid Vängelnoret, som kommer från Mörtsjön och Dragasjön och faller ut i Djupviken i Vängelälven. I min barndom voro där tre gårdar, och efter laga skiftet uppkom genom flyttning och klyvning åter en ny gård på ovannämnda Rompa. På slutet av 1700-talet hade man börjar odla och bygga även på västra, eller som det i dagligt tal hette, på södra sidan av Noret, så att även där funnos fyra bondgårdar.

När man flyttade från Gammelgården, som gamla byns plats än i dag kallas, har jag aldrig kunnat utröna, då jag icke hade förstånd om att fråga de gamle, men det måste ha skett ganska tidigt. Utrymmet i Gammelgården var knappt, och på 1500-talet voro där fyra åbor. Sannolikt om ej säkert skedde flyttningen på 1500-talet, eller någon gång på 1600-talet. På 1750-talet då bonden Anders Ersson från Sil, född 1726, genom gifte med hemmanspigan Kristina Ersdotter, född 1712, blev bonde i Vängel, var deras gård redan flyttad från sin plats ner mot Noret upp till berget, där samma gård står ännu den dag som i dag är. Gammelgården hade lagts öde, huru länge vet ingen, men längre fram blev den åter inhägnad och odlad, om icke hel och hållen så till största delen. Bönderna hade där sina skiften, men vid laga skifte år 1848 blev den en mans äga, och nu finnas två åbor i Gammelgården. Å den mitt emot liggande ön, har även varit åker. Man har där på ett ställe funnit spår av en eldstad, men det har jag dock icke sett själv.

Om de gamla vängelbornas öden i Gammelgården vet nu ingen något. Väl minns jag hur min farfar, Anders Ersson, som dog 83-årig år 1860, omtalade något om hur det varit när förfäderna bodde i Gammelgården, men jag var då så liten att jag icke hade begrepp om att lägga det på minnet. Gammelgården hade nog länge varit bebodd. Komminister N.O. Lundgren, som var präst här i Fjällsjö till 1903, berättade att han sett Vängel ha funnits till på 1300-talet. Den äldsta uppgift jag sett är en gränsregleringshandling, som bestämde att gränsen mellan Fjällsjö och Ramsele skulle gå från den stora stenen på Sunnansjöåsen till bäcken väster om Vängelbyn, detta var 1511. En enda sägen minns jag som min farmor omtalade, att då de gamle bodde i Gammelgården, där frös säden aldrig, men så blev det ett svagår, och det blev brist på frökorn. En bonde i Vängel hade korn, men han fick icke själv hushålla därmed, "dom kom och satte lås på hans hebber". Det skulle fördelas, sannolikt fick han ersättning för det han måste lämna ifrån sig.

Sedan byn flyttat till nuvarande platsen, känner man icke ens åbornas namn från de på 1500-talet nämnda fyra åborna till på början av 1700-talet, då ovan nämnde Anders Ersson från Sil blev gift med en hemmansdotter, som ägde halva byn. Han var född 1726 och dog år 1807, hustrun Kristina Ersdotter var född 1712 och dog 1798. Från hans tid känner man åtskilligt om de gamla vängelbornas levnadsöden, varav något här skall berättas.

Anders Ersson torde ha blivit gift omkring 1750 med Kristina Ersdotter, hans svärfar hette alltså Erik, det är allt jag vet om Anders Erssons företrädare. Någon annan uppgift kan ej erhållas, enär Ramsele kyrkoböcker skola ha brunnit upp vid en brand i Ramsele prästgård. I Anders Erssons tid hade åboantalet nedgått från fyra till tre, Anders Ersson ägde då halva byn, åta seland, och en Matts Nilsson fyra seland. På det tredje hemmanet hade en åbo funnits, han hette Per Svensson, men flyttade till Tåsjö. Efter honom kom Jakob Stenklyft, och efter honom kom en vid namn Anders Pålsson, härstammande från norra Ångermanland, hans son Anders Andersson blev ägare till en fjärdedel av byn, fyra seland. Summa 16 seland.

Från dessa tre, Anders Ersson, Mats Nilsson och Anders Pålsson uppkommo tre skilda linjer, som först längre fram blevo genom giften besläktade, av vilka ännu en hel mängd avkomlingar finnas i orten, och ännu flera spridda på olika håll. Dessa släkter skola nu beröras, med benämningarna Anders Erssons-, Anders Pålssons- och Matts Nilssons-släkterna.

Anders Erssons-släkten

1 - Denna släkt som genom hustrun härstammade från äldre åbor, var den äldsta i byn. Då Anders Ersson tog vid hade gården flyttats upp mot berget, som redan sagts. De gamle berättade att han varit en resolut och händig man, han snickrade och dundrade. På den tiden hade man stark tro på vittrorna, som man även kom i kontakt med och fick se. Om man förargade dem, kunde de hämnas, bl.a. genom att göra ofog i ladugården. Vid denna nya gård hade vittrorna sitt tillhåll. En gammal man, A. Andersson, som dog över 80-årig i början av 1870-talet, berättade för mig, och pekade ut var vittrorna hade sin flyttnngsväg över denna gård. Nu var det så att där vittrorna hade något att göra, så skulle man hålla sig tyst och stilla om kvällarna, efter solnedgången, i annat fall höllo vittrorna samma låt om kvällarna. Anders Ersson han snickrade, dundrade och smällde på kvällarna, fast kvinnorna bådo honom för Guds skull vara stilla. Men Anders Esson svarade, att ville vittrorna ej höra fick de ge sig iväg vart de behagade, och gubben lär ha rett sig gott. Hur det nu var med vittrorna lär det åtminstone i efterkommandes tid ha varit ofredligt i ladugården, ända tills Lars Andersson i Vimmervattnet var dit och lade in någonting i husets nora knut. Ännu i senare tid har man berättat att man där på kvällarna och nattetid sett personer som helt plötsligt försvunnit. Ganska trovärdiga personer, som jag själv talat med, ha berättat att de sett underliga saker, men om detta kan icke berättas i detta sammanhang.

Anders Esson hade fem barn, men om deras levnadsöden vet man ingenting, utom äldsta sonen, som efterträdde Anders Andersson på hemmanet:

2 - Erik Andersson, den föregåendes son, född 1751, död 1811, gift 1:o med Anna Katarina Norberg av prästsläkt från Ramsele, 2:o med Stina Mårtensdotter från Ramsele. Han hade i första giftet fem barn: Anders (se nedan), Nils, född 1783, dö vid 30 års ålder ogift, Stina, f. 1785, Anna, f. 1788 och Helena, f. 1790. Från dessa härstamma en hel hop släkter och avkomlingar när och fjärran. Erik Andersson blev en efter tidens sätt att bedöma en förmögen man, hade omkring 15 nötkreatur, flera hästar, husgeråd m.m., och var trots att han bodde tre mil från kyrkan, kyrkovärd i Ramsele.

3 - Anders Ersson, f. 1778, död 1861, den föregåendes son, gift med Anna Jakobsdotter från Ramsele. Han tillträdde efter fader halva hemmanet, fyra selan. Andra halvan gick till brodern Nils, och efter honom till systern Anna Greta, och efter ännu en innehavare till Hans Ersson från Jansjö.

4 - Anders Andersson, f. 1815, död 1893, den föregåendes son. Fadern Anders Ersson hade måst sälja halva hemmanet för att bekosta en styvsons, Jakob Strömqvists, studier. (Denne dog som lasarettsläkare i Varberg 1860 eller 1861). Anders Andersson fick mottaga två seland, en fjärdedel av ursprungliga hemmanet, med en skuld på 1.100 kronor. Det var mycket på den tiden. Så blev han erbjuden att få lån av ett par personer, som sysslade med åtskiliga affärer. Han tog erbjudandet tacksamt, men genast kommo långivarna till lagsökning och hemmanet såldes på exekutiv auktion 1844. Då fadern hade införsel till hälften i Vängels kronoallmänning, som i del hela innehöll två mantal, nedsatte han sig i nybygget Norrby, och därmed var Anders Erssonska släkten försvunnen från Vängel, ehuru den fanns rikligt representerad i andra byar och socknar.

Denne Anders Andersson var min fader. Så kom jag vid c:a 11 års ålder som lilldräng till Vängel år 1859. Efter åtskilliga år blev jag 1875 gift med en dotter till en av de bönder som bodde på mina fäders hemman. En åttondel av hemmanet och även av nybygget Näset ärvde min hustru Ingrid Katarina Eriksson, andra delar köpte jag, och överlät sedan till mina fyra söner. Således är den äldsta eller Anders Erssonska släkten åter representerad i Vängels by.

Matts Nilssons-släkten

1 - Om Matts Nilsson härstamning vet jag ingenting, om han var född i Vängel eller annorstädes, väl torde hans födelseår ha kunnat erhållas, men jag har ej sökt därefter, och även för denna släkt lär väl luckan i kyrkobokföringen gälla. Jag vet ej annat om Mats Nilsson än att jag sett hans namn på en eller två handlingar, samt en sägen om hans död. Denna släkt drabbades i fyra led av en tragisk död. Matts Nilsson blev ihjälslagen i skogen. Han var då gammal, men följde med till skogen då man skulle taga tallbark, som användes till beredande av barkbröd och till svinmäld. Han kunde ej göra annan nytta än, som det hette, karta barken. Då man käpplat loss barken runt om trädet rullade man ihop stycket som en tapet, och med en kniv avskavde man det yttre av barken, detta kallades att karta barken. Den gamle satt då på en nedfälld och avkäcklad tall och kartade. Då de fällde tallen hade en kvist avslagits mot ett anat träd, och hängde ovanför huvudet på honom. En av kamraterna kom och sade till honom: "Ni skall ej sitta där, den där kvisten kan falla och slå ihjäl er". Han såg upp och sade: "Nog sitter den där", men i samma stund kom kvisten dansande och slog den gamle i bakhuvudet och slog ihjäl honom. Detta berättade min farfar, och det skall ha skett i första början på 1800-talet.

2 - Matts Mattsson, den föregåendes son, fick ock en märklig död. Han blev åtalad för olaga älgjakt, men det fanns ej full bevisning. Han blev ålagd att gå ed, och det gjorde han. Då han kom igen hade min farfar frågat honom hur det gått, han svarade: "Nu är allting dött", men han blev grubblande och sjuk. Medans han låg sjuk ropade han ideligen på älgkött. Kött, kött, ropade han och åt kött tills han uppgav andan. Man trodde att han begått mened.

3 - Matts Mattsson, den föregåendes son, frös ihjäl. År 1835 eller 1836 hade Matts Mattsson jämte andra gått över skogen till Backe, där årliga i December marknad hölls, min far var ock med. Det hade snöat och töat, så det var delvis halka och svårt att gå, helst i mörker. På kvällen ville Matts att de skulle gå hem, men kamraterna tyckte att det var ruskigt att gå i mörkret, och beslutade sig för att stanna i Backe. Mats var envis och bagev sig iväg ensam. Dagen efter, då kamraterna begåvo sig på hemväge ahde det fallit lite snö, så att de sågo hans spår. Spåren blevo vingliga hit och dit, och slutligen hade han fallit och rest sig igen, och spåren voro mycket oregelbundna. Till lut hade han släpat sig ett par steg på sidan om stigen till en tall, och där låg han död, endast et par kilometer från Vängel. Det torde ej blott ha varit kölden som vålalde hans död, man trodde att han blivit hungrig och uttröttad, och då han så blev liggande gjorde kölden resten. I tallen vid vilken han låg blev ett kors inhugget.

4 - Matts Mattsson, den föregåendes son, var även han bonde på fädernehemmanet. Han var ett original, tog sig ock för att idka handel utan att ha förutsättningar för detta yrke. Det blev konkurs, och så måste han på tinget i Ramsele för att beediga bouppteckningen. På aftonen begav han sig hem på skidor den gamla kyrkovägen till Vängel, från början i sällskap med Johan Ingelsson från Tunåsen. Denne berättade att det var kramsnö och trögt att skida. De skildes och togo var sin väg, och Johan Ingelson kom lickligt hem, men Matts ahde tröttnat drygt en halv mil från Tjärnnäset, på Ottingsmyran. Man trodde att han av hunger och utmattning tröttnat, blivit liggande och frusit ihjäl. En dräng som skulle till myren efter foder fann honom på morgonen dagen efter, på natten hade det snöat, så att han var övetäckt med snö.

5 - Matts Mattsson, den föregåendes som, f. 1848, min samåldring, vi hade lekt som barn, konfirmerats och gjort vapenövning samtidigt. Han blev sedan folkskolelärare, dog som sådan i Växjö, hans son lär vara präst.

Denna släkt har utspritts vitt och brett, men här i Vängel finns nu ingen som äger eller besitter fast egendom. Dock finns många i trakten som härstamma från Matts Nilsson.

Anders Pålssons-släkten

Det hemman Anders Pålssons-släkten innehade hade förut innehafts av en Per Svensson, så kom Jakob Stenklyft, som haft hemman i Nordantjäl. Stenklyft bytte sen sitt hemman i Vängel till Anders Pålsson, som kom från norra Ångermanland, men var gift med Märta Andersdotter i Nordantjäl, och bebodde Stenklyfts först ägda hemman. Hemmansaffären gjordes i sonen Anders Anderssons namn, Anders Pålsson var då gammal. Anders Pålsson hade tre söner, Anders, Erik och Olof, den sistnämnde idiot. Sägnen berättar att det varit ett gement tjuvpack begivna på varjehanda streck. Då de flyttade från Nordantjäl voro bondgummorna så glada över att bli befriade från dem, att de sjöngo psalmer och gåvo pengar till kyrkan. Mindre lyckliga torde de vara i Vängel som fingo dem till grannar. De gamle berättade att "Anders Påls-pojkarna" gjort många skälm-stycken, bl.a. hade de för ovan omtalade Erik Andersson stuckit ihjäl två hästar på bete i skogen, och en annan gång i Mörtsjö fäbodar stulit all ost, fil och mjölk. Sonen Anders Andersson gifte sig med en kvinna från Nyland i Ramsele, Gunilla, som berättas ha varit en människa med ruter i sig. Hon säges ha stuvat om sin gubbe, så att han blev tämligen ärlig och bra, och även hans avkomlingar ha till våra dagar varit ganska ärliga.

Anders Anderssons avkomlingar finnas ännu på orten, spridda vitt omkring, i Vängel finnes knappt någon som besitter jord med äganderätt. Erik Anderssons efterkommande äro spridda för alla vindar, här i Fjällsjö mycket få.

Sägner om tjärnnäsets bebyggelse

Tjärnnäsets första bebyggelse faller inom den tid, varifrån handlingar finnas. Det var så att en Olof Nilsson, en broder till den förut omtalade Mats Nilsson år 1742 började upptaga nybygge på södra sidan om Vängelälven, mittemot Vängel. Han byggde på en backe, som ännu kallas Gammelgårdsbacken. På den tiden hade Vängels åbor fäbodar där nere vid älven. Det berättas att en dag fick Olof Nilsson höra att någon högg nere i bodarna. Då satte han iväg dit för att jaga bort den huggande, han hade långt hår så det stod som en kvast, men då han kom dit fick han ett kok stryk och måste gå hem. Men vängelborna drog sig tillbaka, ty de hade utrymme nog på sin sida.

En båtsman, Måns Enfaldig, hade även sökt tillstånd att bosätta sig i Tjärnnäset. Denna rätt överlät han till en släkting, Pål Persson från Krången i Ramsele. Olof Nilsson och Pål Persson överenskommo om att de skulle bo på var sin sida om en bäck, Åkerbäcken, Pål skulle bo öster om bäcken, där han uppförde en lite stuga år 1764, Så en  dag blev det osämja mellan grannarna, och på morgonen därpå då Olof Nilsson kom upp hade han mistat sin granne. Pål Persson hade rivit ner sin stuga, och släpat den ner till älven, lagt den i en flotte, lagt sina tillhörigheter på den, och stakat sig c:a en och en halv kilometer  längre ner efter älven. De hade en ko, den ledde hustrun landvägen. Så slogo de sig ner där, bodde under en stor gran, borrade och slogo pinnar i granen att sätta mjölktrågen på. Så bodde de tills han åter fått upp stugan, och uppfört en kåta till kreaturen och en foderlada. Att de fingo släpa och slita och försaka säger sig självt. Att det var fattigt är ju också klart, men de gamla voro flitiga och ihärdiga. Det berättas att då Pål Persson vid kyrkofärder kom till Krången, där han hade släktingar, och barnen voro ute, så sprungo de in till mamma och sade: "Mamma, nu om 'n snål-Pål i Vänjel". (Man kallade ofta Tjärnnäset för Sörvängel i äldre tider, det minns jag från min barndom.) Men Pål Persson förkovrade sig och fisket var gott, och då hände det att ha kom till Krången med någon fiskkagge. När barnen fingo se honom komma, sprungo de in och sade till mamma: "Mamma, nu kom 'n farbror Pål i Vänjel". Stället där Pål började kallades Östra Tjärnnäset, till skillnad från de ställe där Olof Nilsson började, som fick heta Västra Tjärnnäset.

Pål Persson hade tre söner, Per , Pål och Erik, varav Pål och Per blevo bönder i Tjärnnäset, och två döttrar, gifta med bröderna Mårten och Johan Mårtensson i Sil, alla någorlunda välbärgade. År 1801, den 27 oktober, utfärdades av Kungl. Kammarkollegium skatteköpebrev å 5 seland Tjärnnäset för Pål Persson. Ännu synes spår av brunnen och källaren där Pål bosatte sig.

Pål Persson hade som nämnt är tre söner och två döttrar. Sonen Per Pålsson blev gift med en bondedotter, Katarina Isaksson från Rudsjö. De hade nio barn, Isak, Olof, Per, Pål, Erik, Sara, Magdalena, Maria och Anna Kristina. Den sistnämnda var min moder, vilken dog 1850. Från dessa, jämte från Erik Pålsson i Lungsjön, härstammar en stor mängd avkomlingar i Tjärnnäset och annorstädes. Pål Pålsson var barnlös, med tog en brorson till fosterson.

Även Olof Nilssons avkomlingar i femte och sjätte led finnas kvar som jordbrukare i Tjärnnäset, men de äga nu icke sin jord, som övergått till sågverksbolag. Till Tjärnnäset ha endats två arrendatorer och ett par torpare inflyttat, alla byns övriga invånare härstamma från de två första.

Söredsta bys första bebyggelse

De gamla åborna i de äldsta byarna ansåg sig nog som rättmätiga brukare och innehavare av jämväl därintilliggandes kronoallmänningar. Där bärgade de slåttermyrar, nyttjade betesland, fiske, löv-, näver- och barktäkt. Så nedsatte sig mången här och där, och sökte och fick rätt att upptaga nybyggen. Var det någon av de gamla byarnas egna kunde det gå lindrigt, men stundom, när det var främlingar, blev det strid på liv och död.

Så utbredde och behärskade gamle Nordantjäls byamän flera allmänningstrakter, såsom Stensvikstrand, Sörvikstrand, Forsås, Norrånäs, Lillterrsjö m.fl. Sils gamla by hade ock sina kronoallmänningar, såsom Norredsta, det var oomtvistat, men Söredsta, mellan Norredsta och Norrånäs, ville både Sils och Nordantjäls byamän vara herrar över.

Det berätta, att dess första åbo skulle vara från Sil, men hans namn har jag glömt. Efter denne blev byn öde, men så kom dit dalfolk, som satte sig ned, byggde, odlade och sådde. Vid vilken tid detta var, vet jag inte, det var nog i början av 1800-talet, att döma av att en viss Stenklyft i Nordantjäl var med i striden. Det berättas att dalfolket hade sått korn, men när det var moget kommo nordantjälsbönderna, skuro kornet, lastade i båtar, och förde det till Nordantjäl. Nybyggarkvinnorna gräto och jämrade sig, därav fick byn namnet Gråtsvedja. I min ungdom var det sällsynt höra någon säga Söredsta, som byn egentligen hette, utan Gråtsvedja. Om byn efter denna kalabalik någon tid blev öde vet jag nu inte, men i min barndom, omkring 1860, fanns där två åbor, Nils Jonsson, sonson till en dalmas, hans fader Jon Nilsson var då förmånstagare (fällmakare), samt Sven Persson (ana 66) från Nagasjön, av rudsjöfinnarnas släkt, en stor och stark man. Det berättas, att då han kom till Söredsta och började där, så hade han sått korn. Då det skulle skäras kommo Nordantjäls bönder sin vana trogen med Stenklyft i spetsen, och beredde sig att skära. Då blev det en annan dans. Sven Persson kom som ett rytande lejon, fick tag på en och kastade honom så att han rullade uför åbanken, fick så tag på en annan i hans långa hår och slängde honom runt i en dans, så kastade han honom så att han rullade ner i älven. De övriga sprungo för livet, dels ner till båtarna, dels landsvägen hem till Nordantjäl, och sägnen om söredststriden slutade med att "dä va sista ganga nolatjala försökte fära tell Gråtsvedja å skära", de vågade sig ej mer dit.

Sven Persson hade ytterligare en dust med Stenklyft. Det var på samma sätt med Nordantjäl och Norrånäs som med Söredsta. Norrånäsborna hade inget kvarnläge, således ingen kvarn. Nordantjälsborna hade kvarn i ån Ottran, men lånade icke ut den till "Nörånäsa". Olaus i Norrånäs visste sig ingen råd än att fara dit ensam, utan anmodade Sven Persson att följa sig. Ottran faller ut i Fjällsjöälven strax öster om Stenvikstrand, från älven kan man ro ganska nära kvarnarna. De rodde dit och tog så var sin säck korn på ryggen och gick upp till en kvarn. Medan Olaus slog korn i kvarnstuten och skulle få kvarnen igång, gick Sven Persson efter ännu en säck korn. Då han kom igen fann han Olaus och Stenklyft i full brottning på kvarnbron. Sven Persson satte icke ner kornsäcken, utan fattade i Stenklyft med höger hand och slängde honom så han rullade ner i kvarnbäcken och blev våt hel och hållen, så han var belåten att knalla sig hem. Den gången hade väl Stenklyft orsak att vara rasande, men efter den dagen hade han respekt för Sven Persson och Olaus fick också gå ifred.

Så var förhållandet mellan gamla åbor och nybyggare, men icke alla gamla byars åbor, icke heller alla Nordantjäls bönder, voro som Stenklyft m.fl. där. Å andra sidan voro icke heller alla nybyggare några änglar, såsom t.ex. Sven Nyström i Sikselet, men det är en annan historia.

Sven Persson och Jon Nilssons avkomlingar finns ännu kvar i Söredsta, både som jordbrukare och med andra yrken.


Några rättelser och tillägg (av Bertil Krånglin):
=======================================
Sven Persson var född i Nagasjön 1804 1/8. Föräldrarna hette Pehr Eliesson
(ana 132) och Malin Svensdotter (ana 133) , födda 1769 19/5 Rudsjö, resp 1771 12/11 i Jansjö.
Detta torde betyda att Sven hade få droppar finnblod i ådrorna eftersom Pehr Eliesson var av Gälve släkten och Malin av Eric Ericsson-släkten i Jansjö, som kom från Imnäs resp. Holme i Ramsele.

Sven Persson var först gift 1836 6/11 med Ingeborg Israelsdotter f 1804 Sunnansjö, död genom drunkning 1839 29/11 i Edsta. Omgift 1842 5/9 i Sil, med Märta Stina Mattsdotter född 1823 24/4 i Stenvikstrand, dotter till Matts Dahlgren.

Beträffande "Gråtsvedja" Agaton Sjödin (Prästen) från Silsjönäs, hade en annan version varför man sa gråtsvedja. Mellan Söredsta och Norrånäs, nästan på gränsen mellan Fjällsjö och Ramsele fanns en avrättningsplats, där säkert många tårar fälldes, därför namnet.

 

Släktforskning
 

 

Patricia
Erica
Madrid
Burgomillodo
Backe
Mamma
Pappa
Gamla kort
Bomärken
Forssén
 
Fjällsjökrönikan
Domböcker
Att göra

Fjällsjö historia

Backe / Lok
Sil
Sunnansjö
Landsom
Smedsbyn
Svedje
Jansjö
Orrnäs
Näset
Ön
Böle
Norrnäs
Bodum
Rörström
Hoting
Rudsjö