»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1950

• Inledning

• Finns inga gravfält i Fjällsjö?

• Den äldsta riksgränsen

• När byggdes Fjällsjö första kyrka?

• Sägnen om Smedsby

• De äldsta byarna

• Gamla uppgifter om bygdens ålder

Av Uno Persson

Inledning

En av de första frågor man gör sig, när man börjar forska i henbygdens historia är väl denna: Hur gammal är bygden? När upptogos de första byarna, och när uppfördes den första kyrkan?

Hur gammal bygden i Fjällsjö är lär man väl aldrig få veta. För en tid, varifrån inga skriftliga minnesmärken finnas, kan man överhuvudtaget icke tala om någon historia för ett folk eller en bygd. I Fjällsj dröjer det mycket länge, innan några skriftliga uppgifter förekomma. För tiden dessförinnan, ända fram till Gustav Vasas tid, kan man icke säga någonting säkert. Det finns dock vissa fakta att stödja sig på; fornfynd, ortnamn, sägner. Med utgång från de fakta som finnas, kan man göra vissa gissningar, men också endast gissningar. Den artikel som följer här, får alltså inte läsas, som om allt som står där vore säkert och sant. De åsikter som framföras äro författarens funderingar, som lika gärna kunna vara oriktiga som riktiga, och som säkerligen i många fall skola visa sig vara fantasier.

Det har funnits befolkning i Fjällsjö för mycket länge sedan. Många fornfynd ha gjorts inom socknen, och säkert komma många flera att göras. De flesta fynden äro från stenåldern, men det är likväl icke troligt, att bygden varit oavbrutet bebodd sedan dess. Stenåldersfynden ha icke något samband med den nuvarande bebyggelsen. Oftast ha de påträffats där ingen odling nu finnes, eller där den är av mycket sent datum. Just genom Ångermanland går en gräns mellan en nordlig och en sydlig typ av stenåldersfynd, och det är mycket som tyder på, att det folk som lämnat efter sig föremål av den nordliga typen, icke är våra förfäder utan lapparnas. I någon kommande årgång av krönikan kommer en fackman att närmare redogöra för vad fornfynden i Fjällsjö kan säga oss.

Vare sig stenåldersfynden härröra från svenskar eller lappar, är det nog säkert att något jordbruk, och därmed någon fast befolkning, icke fanns här. Stenålderns befolkning var jägare och fiskare.

Från senare delen av bronsåldern och äldre järnåldern finns så gott som inga fynd inom hela norra delen av Skandinavien, och även söderut minska fynden och ändra karaktär. Vetenskapen har förklarat detta bl.a. med att klimatet blivit starkt försämrat, kallare och våtare än tidigare. Med andra ord, Norrland skulle under denna tid ha varit obeboeligt. Att klimatet försämrats är ett faktum, det visa bl.a. undersökningar av torvmossarna. Bristen på fynd kan dock bero på att stenålderns folk och kultur fortlevat här ännu sedan järnåldern börjat längre söderut, i så fall kanske beroende på att det varit en annan folkstam som bott här.

Om man tror att Norrland en tid legat öde, och sedan åter befolkats söderifrån, eller om man tror att ett nytt folk, våra förfäder, invandrat och haft järnålderskulturen med sig, utträngande den gamla befolkningen, kan komma på ett ut. Säkert är att järnålderfynden börja visa sig i Södra Norrland under de första århundradena efter Kristus, och sedan sakta utbreda sig mot norr och efter älvdalarna.

Såsom fornfynden visa har Fjällsjö tidigt besökts av jägare och fiskare från kustlandet. Fast bosättning dröjde länge. Möjligen fanns en gles befolkning här i slutet av vikingatiden, och säkert fanns bygd här före kristendomen. Tiden för den äldsta fasta bosättningen kan man i många fall se av ortsnamnen, men ortsnamnen i Fjällsjö säga inte mycket. Enkla namn såsom Backe eller Sil (=Sel) kan vara mycket gamla, men de kunna också vara relativt unga. Å andra sidan är ett namn som Vängel mycket svårt att tyda för en lekman. Också ortnamnen i Fjällsjö hoppas vi få behandla av en fackman i en kommande krönika. Ortnamn som säkert visa att byarna äro från vikingatiden finns knappast längre norrut än i Helgum och Resele. De sägner som finnas säga helle inte mycket om tiden för den äldsta bebyggelsen.

Finns inga gravfält i Fjällsjö?

Om byar funnits här i hednisk tid, borde det också finnas gravfält eller gravhögar. Före kristendomens införande hade nämligen varje gård eller by sitt eget gravfält, och förekomsten av ett sådant gravfält i närheten av en nutida by, är ett av de säkraste tecknen på att byn ifråga fanns redan på hednatiden.

Det finnes dock ett sådant fält norr om Fjällsjö, i Hoting, alltså inom socknens gamla område. Att man icke känner till något sådant i Fjällsjö eller Bodum kan bero på att platserna i senare tid uppodlats, eller att de icke kunnat återfinnas förrän efter närmare undersökning.

I Orrnäs i Bodum finns en plats som sedan gammalt kallas Fônnlônn, d.v.s. fornlunden. På lantmätarkartor från 1700-talet utmärkes platsen med namnet Funnsta och Funnlund. Ännu 1695 var platsen icke odlad, vilket framgår av den karta, som detta år upprättades för byn. Sägnen omtalar, att där skall fordom ha stått ett kapell, och att när området odlades upp skall man bl.a. ha funnit benrester. Det är möjligt att detta var Orrnäs bys gamla gravbacke. Något kapell har kanske inte stått där, men däremot är det troligt att platsen för våra förfäder var en helig lund, och det är möjligt att de ben man fann på 1700-talet voro rester av offer.

En gammal gravplats hölls länge i helgd av folket, och det dröjde som vi sett in på 1700-talet, innan man vågade sig på att odla upp fornlunden i Orrnäs. Ännu sedan det ursprungliga ändamålet fallit i glömska, hade man samma tro om en sådan plats, som om en nutida kyrkogård - det spökade där. Man kände också till hednatidens sed att låta en del föremål följa de döda i graven, och värdet av dessa blev med tiden oerhört förstorat - det fanns skatter nedgrävda där.

Om många gamla gravfält, så t.ex. fältet i Hoting, har det sedan gammalt gått ryktet, att där fanns skatter att hämta, men att den som vågade gräva efter dem kunde vänta sig att råka ut för spökerier. En sådan tro om en plats visar mycket ofta på ett gammalt gravfält. En sådan plats är t.ex. Långnäsudden i Fjällsjön (se t.ex. artikel från 1968), vilken ligger vid den gamla byn Landsö. Här har man ännu i sen tid gjort försök att gräva efter skatter. Visserligen kan man vid en hastig undersökning på udden knappast se någonting som tyder på ett gravfält, men det är kanske inte omöjligt att en grundlig undersökning skall visa att här öndå finns ett sådant. Flera dylika skatt- och spökplatser finnas.

I ångermanländska lantmäterihandlingar från äldre tider finner man ofta namnet Högåkern på ett åkerstycke. Ett sådant namn kan enbart betyda en åker som låg högt, men det är vanligare att namnet kommer av en verklig hög, en gravhög. D:r Josef Westin, som i många år bedrivit forkningar efter dylika namn, har funnit c:a 300 sådan åkrar i landskapet, och alltid i de äldsta byarna. I de byar som tillkommit efter medeltiden förekomma inga "högåkrar". I c:a fjärdedelen av fallen finnas högarna ännu kvar, i de övriga byarna är det troligt att gravhögar funnits, som raserats genom odlingen. Inom gamla Fjällsjö socken har namnet Högåker funnits i åtminstone fyra byar: Backe Jansjö, Sunnansjö och Näset.

Den äldsta riksgränsen

Så länge som Jämtland hörde till Norge, d.v.s. ända in till år 1645, låg Fjällsjö på riksgränsen. Sträckningen av gränsen mellan Sverige och Norge är upptecknad på 1200-talet. I detta dokument, som finnes bevarat i flera varianter, uppgivas åtskilliga gränsmärken, som ännu kunna återfinnas, om icke i Fjällsjö, så dock inom socknens gamla område, Raudasio och Raudabergi, Rörströmssjön med Röberget, Hoettingsi, Hotingsjön, Hellusio, Hällvattnet, och Neigarsio, Nagasjön. Att dessa namn ännu finnas kvar, visar att befolkning oavbrutet funnits i närheten, annars skulle ju namnen ha fallit  i glömska, som skett med en del längre norrut uppräknade gränspunkter, som nu ej kunna återfinnas.

På 1270-talet vittnade på ting i Sveg i Härjedalen en bonde vid namn Loden från Ulfkälla i Sveg, att han i din ungdom varit med att gå upp denna gräns mellan rikena. Då fanns i Ström ingen man som kunde sitt Pater Nostre (fader vår). Det vill med andra ord säga, att folket på Jämtlandssidan ännu på 1230-talet var hedniskt, och då får man tro att det var på samma sätt på vår sida om gränsen. Äldre är inte kristendomen här uppe.

När byggdes Fjällsjö första kyrka?

Fjällsjö blev icke egen socken förrän församlingen fått egen kyrka. Den nutida indelningen i socknar härstammar från kristendomens äldsta tid, då en socken uppstod kring varje kyrka. Före socknarna var landet uppdelat i skeppslag. Denna indelning hade uppkommit genom forntidens ledungståg till sjöss, då de byar som gemensamt uppsatte folk till ett skepp, bildade ett skeppslag. I regerl var skeppslaget även tingslag, ch hade troligen under hednisk tid en gmensam kultort. Skappslagsindelningen fanns vid sidan av sockenindelningen ända in på 1600-talet, oftast sammanföll ett skeppslag med en eller flera socknar.

Det är möjligt att Fjällsjö på katolsk tid haft en egen präst. Sedan urminnes tid har nämligen Fjällsjö kyrka utom det egentliga prästbordet även ägt några ängsmarker i andra byar. Dessa kunna knappast ha kommit till kyrkans ägo annat än genom testamenten under katolsk tid, som vederlag för mässor, som skulle läsas för döda, eller dylikt. Det är inte troligt att sådana gåvor skett till en kyrka som saknat präst. Ett av ägostyckena ligger på Smedsby skog, och den bör ha skänkts till kyrkan medan denna by ännu var bebodd.

Så långt man säker vet tillbaka, d.v.s. från mitten av 1500-talet, ha dock socknarna Helgum, Resele, Edsele och Fjällsjö (med nuvarande Bodum och Tåsjö) bildat ett gäll (pastorat), med kyrkoherden bosatt i Ramsele och komminister i Helgum. Ett annat gäll bildades av Resele, Ådalsliden och Junsele. Troligen hade skeppslagen samma omfattning. D:r Westin anser att det på medeltiden funnits ett Edsele skeppslag och ett Lidens skeppslag. Varför han benämner skeppslagen efter dessa socknar är dock inte fullt klart.

Det är fullt möjligt att det skeppslag dit Fjällsjö hörde, av gammalt haft sin kultort, och därmed sitt centrum i Helgum. Denna sockens nam är mycket gammalt, och av samma stam som ordet "helig", vilket ger vid handen att en forntida kultplats funnits där. Ända in på 1800-talet hade också Helgum den största folkmängden av de fyra socknarna. Den första kyrkan i skeppslaget byggdes dock längre norrut, i Ramsele. Kanske höll sig hedendomen längre kvar kring den gamla kultplatsen. Det kan också vara så, att Helgum tidigare tillhört ett sydligare skeppslag. Från början av 1300-talet finnas förteckningar över skatter upptagna för kyrkliga ändamål, sexårsgärden 1314 och palliumlösen 1316. I båda dessa förteckningar upptages ingen annan kyrka inom skeppslaget än Ramsele. Fällsjö, Edsele och Helgums kyrkor måste ha byggts senare. Från 1316 dröjer det mer än 200 år innan några nya uppgifter om bygden lämnas. Först på 1500-talet finner man säkra uppgifter om att också de tre andra kyrkorna finnas.

Fjällsjö äldsta kyrka har alltså uppförts mellan 1316 och 1535, men när? Härom kan man endast gissa.

Den äldsta kyrka man känner till, stod i norra hörnet av den äldsta kyrkogården vid Fjällsjön. Den revs när den nuvarande kyrkan stod färdig. Hur gammal den var vet ingen. Sägnen säga att en annan kyrka funnits före denna, vilken skall ha stått i Sunnansjö. Platsen kan ännu utpekas.

D:r Erik Modin och efter honom flera andra vilja icke sätta någon tro till denna sägen. De anse att kyrkan på backesidan av Fjällsjön varit den äldsta. Som skäl har anförts, att åborna varit så fåtalig, att de icke skulle ha mäktat uppföra två kyrkor. Detta förefaller åtminstone mig vara ett svagt skäl. Har befolkningen exempelvis på 1300-talet varit så stor att man kunnat uppföra en kyrka, behöver det väl därför inte ha varit omöjligt att tvåhundra år senare uppföra en ny. Tanken bakom d:r Modins uttalande måste vara, att befolkningen i Fjällsjö först under sista delen av medeltiden blivit så pass stor, att man rått med att uppföra en egen kyrka. Är detta troligt?

Man vet att befolkningen efter norrlandskusten norr om Ångermanälven är av ganska sent datum. Bygden där är till stor del från 1200- och 1300-talet eller änny yngre. Det verkar då troligt, att någon nämnvärd bebyggelse icke heller skall ha förekommit i västra Ångermanland på 1300-talet. Ett närmare studium av de båda skatteförteckningarna från 1314 och 1316 tyder dock på någonting annat.

Förteckningen över vad som erlagts i palliumlösen 1316 visar att Sollefteå, Ramsele och Resele gäll erlagt en och en halv gång så mycket som hela norra Ångermanland från Nätra till Nordmaling, och nära en tredjedel av vad som erlades från hela landskapet. Här måste alltså vid denna tid ha funnits en relativt tät och burgen bygd, helst om man tar hänsyn till att bygden kanske inte ens var fullständigt kristnad och erlade skatt, eftersom så få kyrkor funnos. Tvåhundra år senare, då de första mantalslängderna upprättades, är förhållandet annorlunda. De tre väst- ångermanländska gällens sammanlagda mantal uppgår då inte till en tredjedel av norra Ångermanlands, och knappast till en åttondel av hela landskapets mantal. Sedan 1300-talet måste stora förändringar ha inträffat, men bygden har minskat, inte ökat.

Vi som nu leva, ha vant oss vid att folkmängden skall öka för varje år (detta skrevs innan norrland "avfolkades", WEB-masterns kommentar), vilket den gjort sedan 1700-talet. Det är först på de senaste årtiondena, som vi sett att tillväxten stannat av, och att befolkningen hotar att börja minska. Men gå vi längre tillbaka i tiden är det annorlunda. Missväxter, farsoter, och krig decimerade befolkningen i en utsträckning, som vi nu inte kunna tänka oss. Det är ett faktum, att befolkningen i Fjällsjö på mitten av 1700-talet knappast var större än 200 år tidigare, och som vi ovan sett är det troligt, att det fanns mer folk här i början av 1300-talet än i början av 1500-talet.

För min del kan jag därför inte finna, att man har skäl att tro annat än att våra förfäder voro i stånd att bygga en kyrka redan på 1300-talet. Den gamla traditionen om en kyrka i Sunnansjö kan mycket väl vara sann, liksom de flesta gamla sägner ha åtminstone en kärna av sanning i sig.

Man skulle kunna gissa, att utvecklingen gått ungefär såhär: På 1200-talet byggdes Ramsele kyrka i ett halvt hedniskt land. Längre fram, när kristendomen blivit allmän, byggdes kyrkor också på annat håll i skeppslaget, bl.a. i Fjällsjö. Detta bör ha skett före år 1350, ty sedan kom digerdöden. Något minne av att digerdöden härjat här har man ju inte, men då man söker någon förklaring till nedgången  folkmängd mellan 1300 och 1500 tänker man främst på denna farsot. Efter digerdöden var säkerligen befolkningnen så decimerad, att man inte på lång tid kunde företaga sig ett så stort verk som att bygga en kyrka.

Man får tänka sig att den första kyrkan varit mycket obetydlig. När bygden åter hämtat sig efter digerdödens härjningar, grep man sig an med att uppföra en ny, bättre kyrka, än den första lilla missionskyrkan, och flyttade den då till andra sidan sjön, till oupptagen mark mellan de gamla byarna Lok och Backe. Detta var kanske i slutet av 1400-talet eller början på 1500-talet. Vid denna tid rådde åter ett visst välstånd i bygden, vilket visas av de helgonbilder och andra kultföremål som församlingen vid samma tid hade råd att skaffa sig. Altarskåpet t.ex. anses vara förfärdigat i början av 1500-talet, och det måste ha kommit till Fjällsjö under katolsk tid. Det bör alltså vara tillverkat för Fjällsjö kyrka, och icke inköpt från någon annan kyrka. Det kanske direkt är beställt för den nya kyrkan?

Sägnen om Smedsby

Allt detta är endast gissningar, och något säkert får man nog aldrig veta. Från byggandet av den första kyrkan finns en sägen, som är upptecknad för snart 200 år sedan. En borgare från Västerås, Abraham Abrahamsson Hülphers (se en del av Hülphers  text här samt kommentarer till densamma här), utgav på 1700-talet, efter mönster av Linnés resebeskrivningar, ett antal böcker, "Samlingar till en beskrivning över Norrland", där varje socken i Norrland är beskriven. Fjällsjö har Hülphers aldrig själv besökt, men likväl är besrivningen av Fjällsjö utförligare än många andra socknars. Förtjänsten därav tillkommer Fjällsjös förste präst i nutiden, Sven Hellström, sedemera prost i Undersåker och riksdagsman i prästeståndet. Om denne säger Hülphers, att "Fjällsjös beskrivning är genomsedd och ökad av prosten Hellström, som länge varit i orten".

Om den äldsta kyrkan säger Hülphers: "Man vet ej kyrkans ålder, men sägen är att den blivit anlagd då Smedsböle ödelades, emedan åboen därå, som gjort smide till kyrkan, skulle ha drunknat i hemresan." Troligen är det prosten Hellström, som meddelat Hülphers denna gamla sägen, som många Fjällsjöbor hört i utförligare form.

Någon exakt tid för kyrkans byggande får man inte av sägnen, eftersom det är lika svårt att säga när Smedsby lades öde, som när den första kyrkan byggdes. Som synes av en artikel längre fram i årets krönika, var den forne smedens boplats 1695 beväxt med grov furuskog, som delvis torkat, fallit omkull och ruttnat upp. Detta visar att ödesmålet var mycket gammalt. Första hade åkern växt igen med skog, som vuxit ut och föråldrats. Detta tar tid. Skogen har dött, torrfurorna ha stått uppräta i många år, och till slut ha de fallit för stormen. Detta tar också lång tid. Till slut ha "lågorna" ruttnat upp, och också detta tar många år. Räknat fråm 1695 kommer vi nog till början av 1300-talet.

De äldsta byarna

Före mitten av 1500-talet finns inga skriftliga källor till bygdens historia. Efter mitten av 1500-talet blir de skriftliga uppgifterna så talrika att man i många fall kan följa gårdarnas ägare år från år. Jordeböcker och mantalslängder, boskapslängder och tiondelängder lämna oss inte bara förteckningar på ägarnas namn och de erlagda skatterna, de visa oss t.o.m. skörden år från år och antalet kreatur på gårdarna. Alla dessa längder börja nu inte på en gång. Jordelängderna äro äldst.

När jordeböckerna upplades funnos inom Fjällsjö sockens nuvarande område fem bebodda byar: Sil, Sunnansjö, Backe, Jansjö och Vängel, samt tre ödesbyar: Lok, Landsö och Smedsbyn. Lok d.v.s. den del av Backe nuvarande by, som ligger ovanför prästbordet, kan dock knappast räknas som ödesby, dess åker och äng brukades av Backe byamän. Landsö låg längre västerut på samma sida av Fjällsjön, och Smedsbyn ännu längre västerut på andra sidan av sjön.

Vem som är äldst av dessa gamla byar är omöjligt att med säkerhet bestämma. Naturligtvis har odlingen utbrett sig från söder till norr, men därför kan man inte säga att en by är äldre än en annan, för att den ligger längre söderut.Efter Tåsjö, där man känner till när varje by upptagits, har byarna kommit i följande ordning: Tåsjö, Västertåsjö, Norrby, Brattbäcken, Tjädernäset, Karbäcken, medan den geografiska ordningen från söder till norr är Tåsjö, Brattbäcken, Karbäcken, Västertåsjö, Tjädernäset, Norrby.

Sunnansjö måste ha fått sitt namn av åborna i byarna på andra sidan Fjällsjön, Backe, Lok, Landsö, och bör därför vara yngre än dessa. Över hela Norrland är det regel att den norra sidan av en sjö, med sitt fördelaktigare läge mot solen, uppodlats tidigare än den södra sidan. Därför finns det många byar med namnet Sunnansjö, men knappast någon med namnet Nordansjö.

Dock bör Sunnansjö ha varit en gammal bygd redan när jordeböckerna upplades på 1540-talet. Dess mantal, 40 seland, var större än någon annan bys i Fjällsjö. Backe hade 30 seland, Sil 20, Vängel 16, Jansjö 14, Lok 9 1/2, Landsö 8 och Smedsbyn 6 seland. Då selandtalet ursprungligen betecknar en viss areal (se artikel längre fram i krönikan) böra byarnas selandtal ge en ganska god bild av odlingens utbredning vid den tid jordeböckerna upplades. Som jämförelse kan nämnas, att de övriga bebodda byarna i dåvarande Fjällsjö socken hade följande selantal: Orrnäs 35 1/2, Näset 25, Bälen 20, Ön 15 1/2 och Norrnäs 6 seland. Ödebyarna Bodum, Hoting och Rörström voro åsatta 7,13 respektive 16 seland.

Av de bebodda byarna i Fjällsjö ahde Jansjö det minsta selandtalet. Dess inklämda läge mellan Backe, eller egentligen Landsö, på den ena sidan, och Ön och Bodum på den andra sidan gör det troligt, att den är anlagd senare än dessa byar. Jansjö skog räknades på 1700-talet sträcka sig från Fjällsjön till Lappmarksgränsen, men var hela tiden endast några få kilometer bred. Backeborna hade slåtter ända in på Jansjö skog. Detta hade nog inte varit fallet om Jansjö by varit äldst, och jansjöborna fått tagaför sig på skogen först.

Av vad som ovan sagts skulle man alltså kunna gissa, att Backe är äldre än Sunnansjö och Jansjö. Om Sils och Vängels ålder är det svårare att gissa någonting. Om man tager i betänkande den väldiga bredd som Backe skog har, och dess utsträckning mot Långvattenhållet förbi Sils nuvarande och gamla skog (Edsta kronopark), syns det inte otroligt att backeborna varit före även Sil ifråga om att ta för sig på skogen, och att Backe alltså även skulle vara äldre än Sil.

Under vikingatiden och äldre medeltiden bedömde man nog inte åkerjorden på samma sätt som nu. Den bästa jorden på den tiden var den lätta sandjorden, någon annan jord kunde man inte bruka med den tidens redskap. Sådan jord fanns det gott om i Backe. Den första backebon kom troligen första gången hit på fiskefärd. Fisket i Fjällsjön på den tiden kan naturligtvis icke på något sätt jämföras med fisket i nutiden. En bosättning vid den långa sjön var därför lockande, och den skedde på ett ställe där det fanns lämplig åkerjord. Kanske är Backe ändå den äldsta bosättningen i Fjällsjö. Man kan ju åtminstone gissa så.

Gamla uppgifter om bygdens ålder

Om tillkomsten av den slåtter, som det ovan nämnts att Orrnäs by hade på Jansjö och Öns skogsmark, hölls en undersökning på 1670-talet, då Anders Knutsson i Bölen sökt lägga slåttern under Bodums by. I Fjällsjö sockenstuga vittnade då de äldtsa församlingsborna, att de hört från sina förfäder, att slåttern skulle ha kommit under Orrnäs genom ett ägobyte mellan två systrar, som skulle ha ägt rum "för tre- eller fyrahundra år sedan". Dokumentet förvaras ännu  Orrnäs. hur pass säkert de gamla fjällsjöborna kunde uppskatta en så lång tidsrymd är ju ovisst, men vittnesmålet antyder att bygd funnits här åtminstone på 1200-talet.

Ett annat vittnesmål i samma riktning avlades när finnen Lars Nilsson köpt ödebyn Rörström omkring 1630. Det sägs då att byn legat öde i fyrahundra år.

Fjällsjöns och därmed socknens namn har man sökt förklara som "sjön på fjället" med ordet fjäll i samma betydelse som det har i dialekten i nedre Ångermanland (=utmark, utbygd). Långt innan någon fast bosättning fanns i Fjällsjö besöktes orten av fiskare och jägare längre söderifrån. Den sjö, eller sträcka av sjöar, som desa då mötte på "fjället" blev fjällsjön. Namnet har kanske från början avsett hela systemet av sjöar från Bodums- och Bölensjöarna över Tomasselet till Själlsjön. Bölen- och Bodumsjöarna ha namn efter byarna vid stränderna, och dessa namn måste därför vara jämförlsevis unga.

En lantmätare Furtenbach, som på 1850-talet gjorde upp en mycket läsvärd beskrivning över Bodums socken, har försökt tolka denna sockens namn så, att hela Bodum tidigare skulle ha varit ett fäbodställe udner Fällsjö, och att byarna Bosum alltså långt ybgre än i Fjällsjö. De som godkännt denna tolkning, varibland d:r Modin, ha förbisett att Bodums socken, såsom de flesta yngre socknar, fått sitt namn efter byn där kykan byggdes. Om kyrkan uppförts i Orrnäs hade socken fått heta Orrnäs. Bodums by kan mycket väl från början varit en fäbod, kanske under Bölen. Men socknen Bodum har aldrig varit fjällsjöbornas fäbod, och de gamla byarna i Bodum äro nog ungefär lika gammal som byarna i Fjällsjö.

Den läsare, som orat plöja igenom denna långa uppsats till slutet, finner att hela det kortare innehållet är samma som sades på en av de första raderna: Frågan om hur gammal fjällsjöbygden är kan aldrig besvaras. Troligen finns det dock ännu i arkiven oupptäckta handlingar som åtminstone skola kunna ge stoff till fler gissningar, Likaså skulle n granskning av ortnamnen och fornfynden kunna visa en del. Det har ju också i Fjällsjö gjorts fynd från medeltiden, och många flera fynd finnas nog att göra. Det finns nog också ännu några icke upptecknade sägner om det gamla Fjällsjö, som måste bevaras till eftervärlden. Den som läser denna artikel, och känner till några sådana sägner, får icke låta dem förfaras.

Uno Persson