|
Utdrag ur Fjällsjökrönikan
1950
Sil brukades 1695 av
två bröder, Nils och Anders Mårtensson. Deras fader, Mårten
Olofsson (ana 4370), hade på 1640-talet kommit till Sil från Jansjö.
Mårten
Olofsson hade flera söner och av dem hade Nils och Anders
överrenskommit att dela hemmanet 1680. Sedan gammalt hade två
bönder funnits i Sil, men 1677 hade det andra hemmanet lagts öde.
Anders Mårtensson fann det av någon orsak fördelaktigare att taga
upp ödeshemmanet och sålde 1682 sin del av fädernehemmanet till
Nils, som då också åtog sig att sköta föräldrarna på
ålderdomen. Nils Mårtensson blev då ägare av 12 seland (sil nr
1) medans Anders Mårtensson endast hade sex seland (Sil nr 2).
Efter föräldrarnas död ansåg Anders tydligen att han blivit
lurad och 1696 hade han stämt in brodern till tinget med begäran
att få lösa in sig tre seland av dennes hemman, så att hemmanen
skulle bli lika stora, men detta vägrade brodern. Därefter syns
det som om sämjan mellan bröderna varit tämligen obefintlig. Exempelvis vid prostvisitationen 1699 beklagade sig Nils över att
Anders "åtskilliga helgdagar förfört sig på honom med
otidiga ord och åthävor".
Nils Mårtenssons hemman
övergick till hans måg Nils Eriksson-Forsström, som enligt
traditionen skall ha varit löjtnant, således en karolin. Att han
var något mer än en vanlig bonde visas också av att han höll sig
med efternamn. Troligen kom han från Edsele eller Helgum. Anders
Mårtenssons hemman övergick också till en måg, Erik Ersson från
Jansjö. Hade grannsämjan i Sil redan på bröderna Mårtenssons
tid varit dålig, blev den nu etter värre, som 1700-talets domböcke
visa. Nils Forsström är för övrigt, näst länsman Rudin, den
fjällsjöbo som hade mest att göra vid tingen på 1700-talets
förra hälft. Också om honom lär en särskild artikel kunna
skrivas. Avkomlingar både till Nils Forsström och till hans granne
Erik Ersson äro fortfarande hemmansägare i Sil.
Silsbönderna och deras
grannar i Sunnansjö hade på denna tid en hel del tvister om
rågångarna, mest är det fråga om svedjor, aom båda parterna
anse vara på sin skog. Två gånger, 1683 och 1726, uppvisa
silsbönderna i rätten ett synebrev från 1511, vilket som
gränsmärke mellan Sil år ena sidan, sunnansjö och Vängel å
andra, upptager "Storsten på Sunnansjöåsen, Gransjöberget
och Vängelsedet". Det är synd att detta brev numera skall ha
förekommit.
Per Unosson |