»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1955

Av Uno Persson

Skatt har svenska folket betalat så länge man kan se tillbaka. Troligen har det klagats över skatterna lika länge. Kanske voro skatterna hårdare förr, kanske äro de tillräckligt hårda nu. Det skulle kunna skrivas mycket om detta, men det var inte prcis meningen med detta lilla skriveri, som var avsatt att handla om ett "taxeringmål" sedan slutet av 1600-talet.

På den tiden voro skatterna av två slag - grovt indelat. Dels en "fastighetsskatt", som utgick efter mantal (seland) utan hänsyn till de ändringar i fastigheternas avkastning m.m. som så småningom skedde, dels tiondet, som för större delen av befolkningen var en mycket exakt uträknad "inkomstskatt".

Tiondet utgick huvudsakligen av sädesskörden - i varje fall beröknades den efter sädesskörden, även om t.ex. i Fjällsjö man i en lång tid som ett särskilt privilegium själv fick behålla det dyrbara "Guds-lånet", kornet och rågen, som det var så ont om, och i stället lämna skatt i torkade gäddor, som det var lättare att skaffa fram.

"Taxeringen" skedde så att edsvurna tionderäknare räknade skylarna på åkern, innan de bärgats in. Sedan provtröskades några band, och därefter var det en enkel sak att multiplicera resultatet av provtröskningen med antalet skylar. Förfaringssättet kunde naturligtvis medföra att säden måste stå ute på åkern tills den blev skadad av regn o.d., därför att tionderäknarna inte kommit i tid, något som det ofta klagades över.

Några prövningsnämnder och taxeringsdomstolar funnos givetvis inte, den som inte var nöjd med "taxeringen" fick vända sig till den vanliga domstolen, häradsrätten.

Och nu till "taxeringsmålet". På Ramsele härads vinterting 1698, som hölls i länsmansgården i Nordanåker, Edsele, klagade således bonden Nils Mårtensson i Sil över att tionderäknaren Knut Andersson (ana 1066) i Backe "av avund och illvilja" - den tiden tordes man säga vad man tänkte om "taxeringnämndens" "skäl till avvikelse från deklarationen" - påfört honom för mycket tionde, Tionderäknaren hade fått till att avkastningen skulle bli fyra kannor korn av var skyl, men det var för mycket.

För att styrka sin talan åberopade han nämndemannen Johan Persson i Sunnansjö, som intygade att han tröskat en halv skyl av Nils Mårtenssons korn, som inte givit mer än 1 1/2 kanna. Kornbanden hade man tagit på olika ställen i Nils lada.

Knut Andersson ville inte medgiva någon felaktighet. Han hade tröskat fyra band, som givit 1 1/3 kanna, vilket med 12 band i skylen blev fyra kannor per skyl. Att Nils sedan låtit Johan Persson prova korn som han låtit föra in i sin lada, och som var "avstampat och avsmulat, det lämnade han åt sitt värde". Han var så säker på sin sak att han erbjöd sig gå i ed därpå. Eller också borde Nils gå ed på sina påståenden. Gjorde han det, var Knut villig att betala till honom vad han skulle ha fått lämna för myket i tionde.

Nu hade dock Knut Andersson begått ett fel. Han hade varit ensam vid räkningen, fast tionderäknarna skulle vara två för större säkerhets skull. Häradsrätten resolverade därför, att Knut skulle betala de 9 2/3 kannor som Nils ansåg sig ha fått betala för mycket, dock endast om Nils gick ed på att hans påståenden voro riktiga.

Då visade det sig att Nils Mårtensson var mindre säker på sin sak, än vad hans beskyllningar och nämndemansintyg tycktes utvisa. Han "brast åt eden", och vågade inte riskera sin eviga salighet för 9 2/3 kannor korn. Och så var taxeringprocessen avgjord, utan lisa för den klagande.

Uno Persson