»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1968

Av Agaton Sjödin

Söder om vågen, en vik efter Fjällsjöälven, skjuter ut i vattnet ett näs, Långnäset, varifrån man har en vidsträckt utsikt ned i Fjällsjön.

Enligt vad min far för åtskilliga årtionden sedan berättade, skulle man i gamla tider ha ansett, att en skatt mycket långt tillbaka i det förgångna blivit gömd i jorden på detta näs, varför många prövat sin lycka genom att söka efter den. Men sökandet fick icke ske under vilka förhållanden som helst. En av förutsättningarna för ett lyckligt resultat var, att man icke sade något till varandra under det man grävde, vad som än uppenbarade sig.

En midsommarnatt, när älven syntes svart av strandens skuggor och vattnet utan en krusning på ytan stilla flöt förbi, var två män sysselsatta på Långnäset med att gräva på ett ställa, som enligt deras förmenande var platsen, där skatten måste vara gömd. De var fast beslutna att, vad som än visade sig för dem, icke yttra ett ord till varandra. Vad som skedde skulle snart nog övertyga dem om, att de befann sig på rätt ställe. De hade icke kommit långt ner i marken, förrän de, när de såg sig omkring, fick se något högst ovanligt: En "kanke" (tupp) kom under dunder och brak dragandes på ett hölass! Det var ju en ur flera synpunkter märklig händelse. Männen betrakatade menande varandra, men fortsatte likväl att gräva utan att yttra något, ty nu om någonsin gällde det att "hålla munnen". Men värre ting skulle de få se!

Arbetet fortskred raskt, och skattsökarna började ana att dyrbarheterna ej var långt borta. Men nu inträffade något som väckte deras fasa. Plötsligt kom den mörka vattenytan i svallning, man hörde kraftiga årtag i den ljuva sommarnatten, vågorna slog plaskande mot stranden, och när männen såg upp fick de se en man - utan huvud! - komma roende längs näset. Nu stegrades spänningen till det yttersta, ty den hemska synen sade dem att skatten var inom omedelbart räckhåll. Dock, arbetet fortsatte under skattsökarnas tystnad raskt vidare.

Så rätade emellertid en av männen på ryggen för några ögonblicks vila. Han fick då med en förskräckelse se rök och flammande eldslågor slå ut från kyrkans torn och väggar. Kyrkan stod i ljusan låga! Överrumplad av den förfärande synen, kunde mannen inte tiga längre utan utropade: "Si, körka brinn!". Men därmed var den skatt som de varit så nära att beröva jorden, förstod de, för denna gång omöjlig att få tag i, och sedan har ingen försökt finna den. Men - "försöka duger" heter det ju.

Som jämförelse till ovanstående version av sägnen, som kyrkoherde Agaton Sjödin i Edsele skrivit ned, tar sig krönikans red. friheten att publicera en annan variant, som vi hämtat ur ett tidnigsurklipp från 1921 som fru Hildur Pålsson ställt till förfogande. Vem har rätt - lönar det sig månne att försöka sig på skattletning på Långnäset...? Eller är skatten redan bärgad?

- Vetskapen om den gömda skatten hade lockat många vinningslystna till ansträngande grävningar, men alltid hade dessa måst "ta benen fatt" för det hemska "råets" skull. Skatten troddes nämligen vara bevakat av ett "rå", någon övernaturlig makt som för den skattsökande visade sig i varjehanda skepnader. Emmertid ansågs midsommarnatten vara lämpliga tidpunkten för sökandet, och då under absolut tystnad. Men inte heller då lämnade "rået" sin skatt obevakad.

Med vetskap om äventyrets hela vidd rustade sig två bröder med nödiga verktyg och på midsommarafton begåvo de sig till Låmgnäset. Tysta ämnade de så arbeta hela natten och trotsa "råets" alla anfall. När solen började dala bakom bergen i väster begynte de sitt mödosamma arbete med grävningen. Det gick så en god stund och ingen frestelse att tala om ansatte dem. men så rätt som det var kom en stor älgtjur simmande rakt mot udden. Våra pojkar funno sig och ingen föll för frestelsen att meddela sig med den andre. den andra frestelsen: en fint klädd herre kom drivande med en stor hjord grisar, så att hela gropen de grävt fylldes. Men även denna märkvärdiga syn kunde ej förleda dem att tala. Strax innan solen skulle gå upp kom "rået" med den svåraste frestelsen. De fingo nämligen se Fjällsjö kyrka, som är synlig från udden, brinna och huru folk skyndade till från alla håll. Men våra män hade goda nerver och förblevo tysta även inför denna syn.

Men, vad få de se då de vända sig till gropen de grävt! En stor tjur sticker upp huvudet ur gropens botten. De fatta tag i tjurens horn och hålla honom till solen stigit över bergen i öster. Och då solen gått upp hade tjurhuvudet förvandlats till ett vackert skrin med en massa dyrbarheter i.

De fingo nu sin lön för sin möda och det ansågs långliga tider efteråt att just denna skatt var grundplåten till en stor förmögenhet som dessa unga mäns efterkommande fått njuta av tiderna igenom.

Kommentar:

Uno Persson hade redan i en artikel 1950 nämnt den beryktade skatten på Långnäset. Enligt honom skulle detta rykte kunna vara ett tecken på att där tidigare funnits ett gravfält. På sådana platser brukade ryktena om "spöken" och "skatter" leva kvar längre än det faktiska minnet av att platsen tidigare varit gravfält.